Buh!

Ni trodde att jag var borta, att ni var trygga, ja rentav att världen var ett bättre ställe. Det var jag ett tag, det har ni aldrig varit, och världen kommer aldrig bli bättre; det är bara er uppfattning om den som ändras ständigt efter utvecklingen.

 

Var har jag då hållt hus kanske ni undrar?

Det enkla svaret är att jag inte har ilsknat till över så mycket på länge. Jag har kanske blivt äldre, mer tillrättalagd, anpassad och trevande. Eller så har jag kanske inte blivit nyss nämnda saker… Ni som är nyfikna får gärna haka på i framtiden, då jag ämnar diskutera livet i allmänhet, och små syrliga karameller i synnerhet.

 

Mycket har dock hänt sedan sist. Minst tio spelcommunities har självdött, och minst dubbelt så många nya har rest sig ur askorna. Who cares a lot? Hype är inget att bygga en framtid på, och det vet många med mig. De som inte vet lär få reda på det, och de som ingenting lär står för alltid och svär ve och förbannelse över livets orättvisor.

PS3 har både hunnit släppas och ersättas av en PS3 Slim. Who cares a lot? Sony kör sitt race, god bless ‘em.

Nintendo har inte gjort mycket, som vanligt. Jo! De släppte en DSi som bytt bakåtkompatibilitet mot en kamera. Well done Nintendo! I hope you get eaten alive by weird zombie children with a craving for GBA gaming.

Microsoft har… Vänta… Jag har det på tungan… 

 

Meh

 

 

Men vaffan! Det har hänt massor som jag kommer på undan för undan! Sony släpper ju PSP GO! En maskin utan kassetter, skivor eller annan dedikerad media. En maskin där alla spel man köper laddas ner till maskinen. Lysande! Det är mer eller mindre idioti i högform. Den har inte heller ett enkelt utbytbart batteri, utan måste servas när det blir dåligt. Sade jag idioti?

Priset på Xbox 360 gick ner. SÅ VAR DET! Det var DET som var Microsofts marknadsstrategiska svar på Sony och Nintendos, eh, bedrifter. Herre – min – je!

 

Så säg mig: Who cares a lot?

Sony

Sony red på det tidiga 90-talet in som riddare i skinande rustningar. Jungfruerna som skulle räddas var givetvis alla vi spelare, som fastnat i Sega och Nintendos långsamma bullrunkning som var den tidens spelindustri. Playstation… Ordet kändes lite främmande… En störning i kraften kunde förnimmas… Som en miljon munnar som sade ”Vi leker inte, det här är allvarliga saker”.

Givetvis så fick Sony som de ville, och snart satt vi alla och lekte spel. Fade to Black, Spyro, Crash Bandicoot… Många var spelen som snurrade i den av utomjordingar formgivna tegelstenen. Grå blev återigen det nya svart, och allt var frid och fröjd. Ett tag.

Konkurrensen med Nintendo och Microsoft känner vi alla till, så jag hoppar dryga tio år framåt i tiden, till Sonys försök att slå sig in på den bärbara marknaden.

Fortsättningen kommer i morgon. Jag är för trött för det här just nu, och känner inte direkt för att skriva mer. En liten spoilervarning: Nästa inlägg kommer att handla om PSP. Dena lilla skitmaskin som är äckelhypad och ta mig fan inte värd kartongen den kommer i. Jaja, godnatt.

Nu kör vi!

Jag har inte publicerat något sedan den femtonde november ser jag. Dålig stil… För att skylla på något så har mitt liv varit så jäädra puttenuttigt och harmoniskt ett tag, så jag har inte haft något att klaga på. Nu är det dock slut på sabbaten, och livet återgår till den normala lunken, vilket givetvis medför ”Nya, Förbättrade Sura Karameller – Nu lägre ph-värde än någonsin”.

 Att tillkännage mina planer på nya tag är nog ansträngande nog för tilffället. Se det som en mjukstart. Ikväll lär jag svära över saker igen. På återseende, mina små godisråttor!

BBB = förBannade avBrottsBanditer

Vad fan håller BBB på med? Nu har vi haft minst ett längre avbrott per dag i en vecka. Är det värt att betala för? Jävla pissråttor. Vi betalar strax över femhundra spänn i månaden för bredband och digital-TV via bredband. Det hade ju varit klart prisvärt om det bara fungerade. Vad som händer när man har digital-TV via bredbandet är ju att TV-kanalerna försvinner också. Skitkul! Så, istället för att betala 300 för EN dålig tjänst, betalar vi 500 för TVÅ DÅLIGA. Underbar jävla matte, BBB. Sopor!

Hur gör man för att annullera ett kontrakt med anledning av att leverantören inte håller vad de lovar? Eller för att man inte får ett skit information om avbrott och liknande? Eller att personen som sålde digital-TV’n kom med direkta lögner om hur det skulle fungera?

Jag ska skicka länken till det här inlägget till BBB, så får vi se om någon av dem har ryggrad nog att svara. De gör väl som vanligt. Ber mig byta kablar och starta om modemet. Klåpare…

Blir det ingen ändring på det här så ska jag vända mig till ALLA tänkbara konsumentinstanser för att få kontraktet annullerat. ARN, Plus, Robert FUCKING Aschberg, ta mig fan! HATA BBB!

…

Lite off topic här nu. Eller vaddå off topic? Håll käften, det är MIN blog!

Varenda jävla gång jag ska ta på mig mina strumpor… Så får jag stortåbulan vid lilltån. Det spelar ingen roll hur jävla noga jag än undersöker strumporna så sätter jag dem på fel fötter.

Jag blir verkligen vansinnig! Jag tror att jag får beställa såna små lappar som mamma hade till kläderna när man var liten. Hon sydde fast en liten äckligt stickig plastlapp där mitt namn stod textat. Nu ska jag ha 5000 lappar med ”Vänster” och lika många med ”Höger”, så kanske jag får slut på det här otyget en gång för alla.

Tänk om jag förlorar en fot i en olycka… Vore inte det ironiskt? Vad ska jag DÅ göra med alla lappar jag inte behöver? Jag kanske kunde smälta ner dem och försöka återinföra manicklar?

 Over and out.

Hur jävla insnöad får man bli?

Jag trodde att jag var någorlunda open minded när det gäller spel. Tji fick jag. I till exempel ett RPG letar jag bara efter samma kvaliteter som fick mig att älska Final Fantasy VII. Ett fightingspel jämförs ALLTID med Street Fighter 2, osv osv.

Varför måste man ha så absoluta referenser? Varför inte bara ta ett spel för vad det är, och gilla eller ogilla det?

Kommer jag gå hela livet och vara bitter för att materiasystemet i FFVII inte dök upp någon annanstans? Ja, jag vet att jag vill ha originalitet, men jag kan inte hjälpa att jag vill ha en del till i Final Fantasy-sagan som ser ut PRECIS som FFVII.

Jag tror att för min del är FFVII det ultimata rollspelet, SF2 det ultimata fightingspelet, Burnout 3 det ultimata arkadracingliret… Med så absoluta favoriter kanske det inte ens är någon idé att försöka hitta nya spel att tycka om?

Jo, givetvis är det värt att leta. Men när alla spel jag spelat igenom bara blivit ett sökande efter ett spel som jag redan har i hyllan… Vad jag försöker säga är att JAG BEHÖVER NÅGOT REVOLUTIONERANDE! Annars kan det fan snart kvitta.

Ja, jag suger. Jag vet det, men vad ska jag göra? Ge mig stimulans, eller tag mitt liv ifrån mig!!!

Mmm…Mario!

Ja, jag börjar nog ta mig fan lacka ur lite på den rödklädde rörmockaritalienarjapanen… Nu kommer Galaxy, och hela spelvärlden håller andan för att kunna släppa ut en kollektiv suck av förtjusning, när axelklappningarna, jämförelserna av recensioner, och fanboyismen nått sin kulmen.

Det är likadant varenda gång. Alla hypar spelet redan ett år innan det kommer, men höjer ett varningens finger för…

1. Att spelet egentligen inte har så mycket nytt att komma med sedan sist.

2. Att hela upplägget hänger på att kontrollen fungerar.

3. Att grafiken visserligen är ”lite bättre” än i tidigare spel, men egentligen inte genomgått några större förändringar.

Vem fan inbillar ni er att ni lurar? Ni VET redan ett år innan att ni kommer ge spelet högsta betyg, eller ett halvt poäng under. VI vet det också. När en samlad skribentkår ställer sig på rad för att ge Shigeru en blöt kyss i arslet så blir jag ta mig fan spyfärdig. Eller får ni semesterresor betalda av Bergsala? Kanske till Cool, Cool Mountain?

Nej. Sätt Mario i ett spel med doftfunktion, så får vi se om hans vinnande ”personlighet” tjänar på salamidoft och en arom av gamla igensatta rör.

Radio Speltorsk – avsnitt 10

Ja, så var det då dags igen för ett nytt avsnitt av Radio Speltorsk. Den här gången svamlar vi som vanligt, men mindre. Det kortaste avsnittet i programmets historia är en koncentrerad klimp spelguld. Fredrik är sur, Andreas är förvirrad, och Sebastian nördig. Status quo, fast ändå inte. Lyssna vettja!

 Radio Speltorsk

Ny vecka

Jag har fyllt en blogg med ilska och hat. Ny vecka, nya tag. Idag hatar jag inte. Jag ska slappna av med ett par bra spel, ett varmt bad och några huvudvärkstabletter.

Jag tänkte försöka demonstrera min helomvändning genom att lägga upp ett egenhändigt ritat tecken för kärlek. Jag tror inte att det hjälper. Ni lär ha sett mig som en sur jävla grinolle – vilket jag möjligen är – och ni litar inte på att jag blir harmonisk och kärleksfull i en handvändning.

Nej, det lär jag givetvis inte bli. I morgon skriver jag med största sannolikhet arga inlägg igen, men nu – just nu – är jag inte arg, besviken, eller sur på något. Mer än att jag inte ritar bättre än vad jag gör.

Jaja, shit happens, men idag är allt frid och fröjd.

Love and peace, people. Love and peace…

I San Andreas behöver du inga vinterdäck.

Men… ”Tänk om man kunde göra ett free roaming-spel som kräver att man väntar på grön gubbe, måste köpa toapapper och byta till vinterdäck på bilen.” Jag har sett så många artiklar om det här ämnet att hälften hade varit för mycket, och en räckt.

Har dessa individer inte fattat att TV-spel är det ultimata inom verklighetsflykt? Varför skulle vi vilja bli satta någonstans i spelvärlden som ner till minsta övergångsställe är identisk med en fysisk plats på jorden, bara för att göra alldagliga saker som man blir så jävla trött på att göra i verkligheten – i ett spel?!?

Jag vill banka på monster som skulle få mig att bajsa i byxorna om jag mötte dem i verkligheten. Jag vill vandra fritt i världar som skulle få Tolkien att dra efter andan. Jag vill avla chocobos, prata med moogles och hitta det ultimata vapnet.

Jag vill fan INTE få fortkörningsböter, behöva äta nudlar för att jag inte har pengar, springa till Netto i regn och rusk, eller få slut på toapapper när jag lagt en kabel. Jag skulle visserligen inte heller vilja döda folk, men att få göra det i spelmediet och därmed få avreagera sig på världens skit är ändå ganska sunt – i min mening.

Valet är givetvis fritt, men finns det verkligen någon marknad för ultrarealistiska spel som återföder slentrian och leda i den digitala världen? Jag drar gränsen någonstans vid Fahrenheit. Det finns fan roligare saker att fylla ett spel med än att behöva klä på sig och käka värktabletter.